Bara inte just idag

Jag har varit arg och på dåligt humör och konstant sugen på att äta i tre dagar nu. Jag saknar inspiration, engagemang och ork, fräser åt folk och vill helst bli lämnad i fred. Fast egentligen är jag inte arg. Jag är trött, ledsen och orolig och orkar inte med mina känslor.

Att vara förälder till ett barn som inte mår bra är psykiskt påfrestande. Att känna sig maktlös, hopplös, förtvivlad. Att behöva vara tuff och utmana när man helst vill krama om och skydda. Att se hur världen krymper och ensamheten ökar för att någon inte är som alla andra. Rädslan för att det aldrig kommer att bli bättre, aldrig kommer att bli bra.

Vi har kämpat så länge nu. Och jag kommer att orka hela livet om det behövs.

Bara inte just idag.

Inredningsmani?

Jag är inte överdrivet inredningsintresserad. Hemma hos mig fungerar det så att ett rum görs i ordning och sedan ser det ut så tills det av någon anledning behöver förändras. Gardiner byts inte i onödan och nya kuddar till soffan införskaffas när de gamla har gått sönder eller blivit ohjälpligt fläckiga. Tjusiga stilleben på dammfria hyllor lyser med sin frånvaro.

Nu har jag dock i jobbet fått ett uppdrag som involverar inredning och har därför senaste dagarna läst inrednings-, design- och trendbloggar som Trendenser och Lotta Agaton samt lagt upp inredningsboards på Pinterest. Än så länge har jag inte mycket till koll på läget – ingen idé att fråga mig om vad som gäller för hösten alltså – men lite inspirerad har jag nog blivit.

Kanske är dags att låta dottern förverkliga en dröm om att flytta ner i källarens stora gillestuga och få plats att skapa ett eget kreativt kontor till mig här hemma?

Bild från Plaza Interiör, fotograf Karin Fogberg
Bild från Plaza Interiör, fotograf Karin Fogberg

Eller åtminstone försöka få upp sänglamporna som jag fyndade för ett halvår sedan och som fortfarande står i en kasse i källaren…

Ditt varumärke är inte en solist

Ofta pratar vi marknadsförare om varumärken som en personlighet. Vi pratar om tonalitet och karaktär och försöker förmänskliga varumärket för att göra det lättare att nå fram till mottagaren. Problemet är ofta att ett företag har flera olika mottagare för samma varumärke och det är svårt att få ihop de olika mottagarnas önskemål i en enda ”person” – risken är att resultatet blir aningens schizofrent och därmed inte går hem hos någon alls.

En intressant lösning på detta dilemma fick jag av Simon Waterfall vid hans keynotepresentation på #UID12. Hans förslag är att se på varumärket inte som en person, utan som ett band. Flera olika personligheter som tillsammans har ett unikt sound. Alla i bandet behöver inte låta likadant – någon föredrar Sporty Spice och en annan gillar Posh Spice bättre – men alla har en roll att fylla och tillsammans bildar de en enhet och ett sammanhang där summan av delarna blir större än delarna i sig självt.

Har du ett band?

Problemet försvinner men lösningen stannar

Har du någonsin funderat på varför det lilla tangentbordet på din smartphone eller Ipad ser ut som det gör? Varför bokstäverna inte är i alfabetisk ordning? Det här är ett typiskt exempel på vad som händer när en lösning på ett problem blir en regel som stannar kvar även när det ursprungliga problemet försvunnit.

Qwerty-tangentbordet, som det kallas, kom till som ett sätt att sakta ner skrivandet på den tiden vi hade skrivmaskiner med mekaniska armar som rörde sig fram och tillbaka mot pappret när vi skrev. Om de bokstäver vi använde mest satt nära varandra på skrivmaskinen så hann inte den ena armen tillbaka till viloläge innan nästa arm slogs ut, och då trasslade armarna in sig i varandra. Alltså funderade ingenjörerna ut ett sätt att se till att de bokstäver vi använder mest ligger så långt från varandra som möjligt så att det ska ta lite längre tid för oss att slå ner tangenterna och vi ska slippa trassel.

Idag finns inte problemet med de mekaniska armarna kvar. Men lösningen, qwerty-tangentbordet, är fortfarande standard på alla våra maskiner. En lösning som idag kanske är ett problem?

Design och kreativa näringar i björkarnas stad

I dag är jag i Umeå och är med om Umeå Designhögskolas Designtalk #UID12. Keynotespeaker i morse var en man som jag inte kände till sedan tidigare men vars föreläsning imponerade. Simon Waterfall, som introducerades med orden ”The Yoda of the Digital Age”, visade sig utöver typisk brittisk humor även ha mycket intressanta tankar om mänskligt beteende, design och konsten att bli framgångsrik.

Above all, the wrong turns, fuckups and fun bits have made me what I am today, more than any grade or client.

Designtalks och Degree Exhibition är en presentation och utställning av Designhögskolans avgångsklass och den delen av programmet missade jag tyvärr då mitt egentliga ärende var att delta på ett erfarenhetsutbyte för de sex projekt som med stöd av Tillväxtverket driver projekt inom kulturella och kreativa näringar. Mest imponerad av mina projektkollegor blev jag av fantastiska CRED med projektet Remix – jag lyckades få ett ex av deras bok om utveckling av kreativa näringar så nu har jag något spännande att läsa på tåget hem i morgon.

Kan för övrigt meddela att Arkitekthögskolan i Umeå är en extremt kreativ mötesmiljö, kolla tex den fantastiska taklampan på bilden ovan! Ville mest bara gå omkring och fota och titta och inspireras!

Och ja, det finns många björkar i Umeå.

Ingen blåst blondin

Foto: Fredrik Lindeborg

I går mötte jag en 21-årig blondin från Stockholm. Hon är kändis, jobbar med media och i min bok klassad som ytlig och fåfäng så jag hade inga stora förväntningar på mötet. Vad skönt det är att bli överraskad ibland. Och så roligt att kunna säga att en kvinna som åldersmässigt kunde varit min dotter nu på många sätt är en inspiration och förebild.

Isabella Löwengrip är förvisso 21 år; blond, känd och Stockholmare, men betydligt viktigare är att hon är en exceptionellt driven och modig entreprenör och affärskvinna som med gott självförtroende vågar bjuda på sig själv och dela både framgångar och motgångar.

Storyn om hennes företagsstart och sex bolag är fantastisk, och hon delade frikostigt med sig av tips för hur man blir en bättre bloggare, men det jag tar med mig är en enda kort, glimrande mening:

Jag vaknar varje morgon och är fantastiskt lycklig för jag har inget i mitt liv som jag gör som jag inte tycker om.

Är inte det målet för oss alla? Att välja det som gör oss lyckliga, att leva och arbeta med passion istället för av tvång. Jag hoppas att Isabella fortsätter leva sitt liv så, och jag gör mitt bästa för att efterlikna henne.